Tomt................
Förstår inte... allt känns bara tomt. Tror inte riktigt att man har förstått vad som hänt.
Vi alla som känt Dig
och vet hur Du var
önskar så att Du
bland oss fanns kvar
Men nu när Du gått
dit vi alla ska gå
med glädje vi minns
allt det fina ändå
Har så svårt att förstå hur livet tänker.
Hur kan någon, som har hjälp så många människor i sitt liv, och skänkt så många människor ett gott skratt och ett hopp drabbas av det mest fruktansvärda.
Tyckte alltid han hade glimmten i ögat, ja alla blev glada när han kom in i ett rum. Är inte många som har fått den gåvan. Frågan är då varför just han skulle ryckas bort.
Kan inte tänka mig hur alla annhöriga kände det. När någon slits ifrån en med en sådan hastighet.
Fick ett samtal av Roger samma dag som det hände. Han var glad som solen och berättade vad den lilla svarta (Max) hade gjort. Han berättade att han låst in hundarna i huset för att gå och vila i gästhuset. Efter en stund så hörde han en viss svart schäfer stå utanför dörren:) Det visade sig att den lilla hade hoppat ut genom fönstret på andra våningen bara för att ta sig ut till husse. Kan säga att det skulle han aldrig göra för varken Simon eller mig.
Inte utan min husse:)
- Så dådkraften är det inget fel på, ha ha. Var hans kommentar, jag var mest nervös att han hade brytit benen.
Så Max hade hittat sin husse för livet.........
Sen var det mest småprat om följande vecka med inplanerad hundträning.
Det man också kommer ihåg från Roger denna sommar är väl all prat om dessa kantareller, ha ha.
Han måste ha väldsrekord i kantarell plockning, när man tar med en hink fyller den flera gånger om och tömmer ut alla i bilen.....:) Sen försökte han tygla Max, de andra hundarna hade super koll på svamparna medans Max for fram i kantarell skogen och hoppade rakt in bland alla svampar:)
Om hundar kunde prata.... Undra vad han då skulle berätta om den föskräckliga kvällen.
Max har man inte märkt så mycket på, han var lite låg när vi var och hämtade honom på Läckeby Djursjukhus dagen efter, men inget märkbart.
Men han glömmer nog inte. När jag var på minnesstunden, så stod Rogers bil kvar på parkeringen. Jag fick parkera långt bort på gruset och Max var med mig i bilen. När jag släppte ut honom drog han över hela parkeringen och bort till bagageluckan på Rogers bil. Där stod han och tittade på luckan tills jag gick och hämtade honom.
Ja Roger, du kommer alltid ha en speciell plats i våra hjärtan. Inte minst i ett litet hundhjärta.
Och du, jag lovar att göra som vi sa:)
Angelica
Vi alla som känt Dig
och vet hur Du var
önskar så att Du
bland oss fanns kvar
Men nu när Du gått
dit vi alla ska gå
med glädje vi minns
allt det fina ändå
Har så svårt att förstå hur livet tänker.
Hur kan någon, som har hjälp så många människor i sitt liv, och skänkt så många människor ett gott skratt och ett hopp drabbas av det mest fruktansvärda.
Tyckte alltid han hade glimmten i ögat, ja alla blev glada när han kom in i ett rum. Är inte många som har fått den gåvan. Frågan är då varför just han skulle ryckas bort.
Kan inte tänka mig hur alla annhöriga kände det. När någon slits ifrån en med en sådan hastighet.
Fick ett samtal av Roger samma dag som det hände. Han var glad som solen och berättade vad den lilla svarta (Max) hade gjort. Han berättade att han låst in hundarna i huset för att gå och vila i gästhuset. Efter en stund så hörde han en viss svart schäfer stå utanför dörren:) Det visade sig att den lilla hade hoppat ut genom fönstret på andra våningen bara för att ta sig ut till husse. Kan säga att det skulle han aldrig göra för varken Simon eller mig.
Inte utan min husse:)
- Så dådkraften är det inget fel på, ha ha. Var hans kommentar, jag var mest nervös att han hade brytit benen.
Så Max hade hittat sin husse för livet.........
Sen var det mest småprat om följande vecka med inplanerad hundträning.
Det man också kommer ihåg från Roger denna sommar är väl all prat om dessa kantareller, ha ha.
Han måste ha väldsrekord i kantarell plockning, när man tar med en hink fyller den flera gånger om och tömmer ut alla i bilen.....:) Sen försökte han tygla Max, de andra hundarna hade super koll på svamparna medans Max for fram i kantarell skogen och hoppade rakt in bland alla svampar:)
Om hundar kunde prata.... Undra vad han då skulle berätta om den föskräckliga kvällen.
Max har man inte märkt så mycket på, han var lite låg när vi var och hämtade honom på Läckeby Djursjukhus dagen efter, men inget märkbart.
Men han glömmer nog inte. När jag var på minnesstunden, så stod Rogers bil kvar på parkeringen. Jag fick parkera långt bort på gruset och Max var med mig i bilen. När jag släppte ut honom drog han över hela parkeringen och bort till bagageluckan på Rogers bil. Där stod han och tittade på luckan tills jag gick och hämtade honom.
Ja Roger, du kommer alltid ha en speciell plats i våra hjärtan. Inte minst i ett litet hundhjärta.
Och du, jag lovar att göra som vi sa:)
Angelica
